”You’re always my secound choice..”

Jag har velat fram och tillbaka om jag ska skriva det här… jag tänkte läge att jag inte skulle skriva om det alls men när jag väl bestämde mig för att låta bli så började tårarna spruta och jag insåg att jag måste få det ur systemet!! In i solljuset så trollen spricker!

Jag är så trött på att vara nr 2 och finna mig i rollen!! Att alltid ha en snyggare, roligare, rappare, bättre, duktigare, smartare, längre, mer önskad/älskad/åtrådd att bli jämförd med! Att alltid ”bara” vara någon i jämförelse med någon annan..

En kompis, ett ex, en syster, en mamma.

”Jag är inte sån längre!!” vill jag bara skrika. För några år sedan kom brytpunkten! När jag kom på mig själv med att faktiskt själv jämföra mig med någon som inte ens fanns kvar i mitt liv.

Idag är jag Fru Vis. Punkt.
Jag är inte XXs kompis eller YYs syster. I vissa sammanhang är jag NNs sambo men om inte den rollen går över till att vara ”Fru Vis, sambo med NN” så vill jag inte gärna vara där mer än nödvändigt. Jag har inga som helst problem med att vara Vs och Js mamma, den rollen kliver jag gärna in i och behåller.

Men jag har svårt att se tillbaka på delar av mitt liv och se mig själv som något mer än XXs kompis eller WWs kompis eller flickvännen som inte var lika snygg som exet UU. Jag blir lite illamående när jag tänker på det! Men jag ska börja tänka på det mer och försöka komma på vem jag var i sammanhanget.

Och jag har träffat flera ”från förr” som det visar sig inte alls delar min bild utan som sett mig och som sett på kompisarna som ”Fru Vis kompis”. Det har varit jättebra för min självbild!
Inte ur ett egoboostperspektiv utan för jag helt enkelt inte fattat, en reality check.

De vänner och bekanta jag har kvar har jag kunnat bryta mönstret med.

Det finns en anledning att de här tankarna dyker upp just nu.. antingen går jag tillbaka in i en jämförelse-relation eller så säger jag ”Tack, men nej, tack! Det var trevligt att träffas, ha ett bra liv.”. Jag kan skjuta på det ett tag men någon gång måste jag ta ställning. Det är en ny bekant som blev en vän som inte var bra för mig..

Bad enough parent!

Jag läste Dorotea Garbetgs blogginlägg och svarade lite skämtsamt att ”Vi kan vara dåliga tillsammans! Du vet bad-enough-parents, haha 😀 .”.

Det var kanske inte just så hon menade. Det var egentligen inte så jag menade heller så här kommer min förklaring:

Det kanske blev ett smaklöst skämt i sammanhanget att kalla det bad-enough-parent men jag tycker det kan finns en förtröstan i att vända på det och titta ur det perspektivet. Det är lätt att säga good-enough men svårare att känna sig nöjd i det.. men genom att vända på det och fråga Vad är bad-enough?, var går gränsen mellan mänsklig med sina brister och rent ut sagt för dålig? Var går min gräns? Var går barnets gräns?

Att tänka ut båda perspektiven och att växla mellan dem för att få både distans och närhet till den.

Det har haglat pretto-präktiga föräldradiskussioner runt mig (oss?) hela vintern och jag känner mig lätt less! Jag är inre perfekt och jag är inte genomusel, jag försöker hålla mig någonstans mellan good-enough och bad-enough. Någonstans mellan långkok och hämtpizza. Någonstans mellan tv-spelsmataton och skogsmulle. Någonstans mellan självförsörjande och konsumtionshets. Utan att krascha in i varken det ena eller det andra.

Lösenordsskyddad: Små barn, kläder och genus.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Att hitta balans.

Balans kan se så väldigt olika ut! Vi har alla så olika form att det inte går att säga var tyngdpunkten ligger och var balansen infinner sig utan stora beräkningar och empiriska studier.

Jag kämpar med balansen. Det har jag alltid gjort!

Att jobba från alla håll är enda sättet att nå den! Ösa i massor på solsidan samtidigt som länspumparna får jobba på för fullt på skuggsidan. Men mina länspumpar behöver ständig övervakning för de är rätt skraltiga och rostiga. Jag måste vara ständigt närvarande i den skuggiga och kalla snålblåsten, inte med ständigt tungt arbete men för att sparka saker på rätt plats och fylla på med smörjmedel då och då.
Solsidan besöker jag gärna! Men jag kan aldrig stanna länge, jag behöver ju springa mitt kontrollvarv när det är dags.

Om du vill får du gärna göra mig sällskap i annat fall hoppas jag att jag är välkommen igen när jag kommer tillbaka.

För min skuta läcker, men jag tänker inte sluta leva för det!!

Mitt huvud exploderar!

Nytt! Nytt! Nytt! Allting nytt! Nytt är roligt men nytt är förändring, förändring är obehagligt.

Nytt! Nytt! Allting är nytt! Allting är obehagligt!

Nytt! Allting är nytt! Det gamla var ganska dåligt, det nya är bättre för oss alla.

Allting är nytt! Det är bra och det är obehagligt. Om jag undviker det obehagliga går allt tillbaka till det dåliga. Profylax-andas! Varje förändring är som en smärtsam förlossning. Cooping-strategier. En slags profylax-andning för förändring.

Andas! Andas!

Om medberoende och autismspektrumstörning.

Jag hamnar ibland i situationer där andra människor tycker jag är jobbig, där jag uppfattas som ”psykiskt eller socialt klängig”, ”ältande”, ”behövande” och ”osjälvständig” och oftast sker det i en nära relation eller med en människa jag klickat med och litar nästan gränslöst på. Jag tycker också det här är jobbigt när jag märker att personen ogillar det eller känner sig tyngd av det (att det är mer än vad hen är beredd till). Men jag har aldrig fattat varför jag gör såhär och varför det ibland inte alls är problemskapande.

Jag kan ofta känna att ”jag vill aldrig, aldrig, aldrig hamna i detta igen!!! Nästa gång måste jag vara starkare, ”helare” och självständigare!!”. Men så går det en månad eller ett år eller fem år och sen är jag där igen. Varför!?

Jag har några gånger fått förklarat för mig att jag är sjuklig som gör såhär, att det inte är friskt att bli sån här och någon enstaka gång blivit kallad ”co-dependent” av vänner eller närstående till personen jag ”klänger” på.
Jag har läst lite om medberoende (det svenska uttrycket för co-dependent) och sett att det ofta drabbar personer med en kaotisk barndom och att hur jag växt upp kanske stämmer ju kanske in på det ja… och beteendet ”medberoende” stämmer ju rätt väl inte på mitt. Sen har jag dragit en massa egna slutsatser om att jag borde bearbeta alla svåra händelser för det har jag ju officiellt aldrig gjort, om jag bara bearbetar och ”blir hel igen” så kommer allt att bli bra och jag kommer sluta med det här! Eller hur?!

Men jag har aldrig läst om varför man utvecklas till en person med ett medberoende. Jag har aldrig fattat hur eller varför man blir medberoende, vilka mekanismer som ligger bakom. Alltså inte bara vilka omständigheter som kan trigga det utan vilka mekanismer som skapar det, varför man börjar agera på det här sättet.
..tills nu!

Först var jag mest ställd och undrade vad för idiotiska teorier författaren hade fantiserat ihop, lite full i skratt nästan över vilket konstigt sätt han trodde att människor fungerar för jag kände inte alls igen mig! Jag fungerar då raaaakt inte sådäääär!

Sen snurrade tankecirkeln ett kvarts varv till: Men tänk om det faktiskt är såhär många andra människor fungerar. Tänk om det här stämmer och tänkt om andra människor fungerar såhär och tänk om andra människor blir medberoende iom dessa mekanismer?

Ett kvarts varv till: Men om andra människor fungerar såhär och jag inte fungerar såhär.. varför beter jag mig då precis som dom gör när de har ett medberoende? Har jag ett medberoende som fungerar helt annorlunda ”det vanliga” eller är jag kanske inte alls medberoende? Vad gör att jag beter mig på detta sätt då?

Ett kvarts varv till: Jag släpper allt detta och fortsätter med allt det där min vanliga vardag innehåller. Nästa morgon kommer och det blir en av de där lite mer krävande mornarna, de har blivit lite färre och lite mindre kaotiska men fortfarande krävande och det är min son som kräver mest.. han har en autismspektrumstörning och som så många med hans svårigheter behöver han ett hjälp-jag ibland. Den här morgonen var det kombinationen ”snuvig”, ”sen kväll” och ”tjorvande mage” som gjorde att han inte klarade sånt han brukar klara som att sätta på overallen själv. Han behöver antingen någon som hjälper genom att påminna hur overallen ska ligga, att vara hans händer i krångliga moment, som håller i ärmar och byxben så de inte åker upp eller knölar sig under overallen och någon som kan förklara vad som gick fel och hur han kan lösa det om något inte blir som han tänkt sig. Pust! kände jag. Inte för att jag inte förstår att det här är ett hjälpmedel han verkligen behöver och inte för att jag misstror hans intentioner* utan för att jag kände att han just i det ögonblicket var mer krävande än vad jag kunde hantera just då.

Fotnot: *(jag tror inte han kräver detta för att ”trotsa” eller ”jävlas”, jag tror inte heller han kräver detta för att han är ”lat” utan ser det som ett genuint behov och ett hjälpmedel bredvid hans andra hjälpmedel som bildschema, timstock och sensoriskt anpassade kläder)

Ett kvarts varv till (nu är tankecirkeln sluten): Om min son som har autismspektrumstörning behöver ett hjälp-jag i många sammanhang och jag vet att det är något som är vanligt vid autismspektrumstörning, kan det vara så att jag också skulle ha behovet av ett hjälp-jag ibland? Ja, kanske!?

Jag börjar genast tänka igenom när det var jag senast blev såhär ”jobbig”. Vad var det som hände då? Vad utlöste ”jobbigheten”? Vem var jag ”jobbig” mot? Vad ville jag ha i gengäld av den jag ”klängde” på? Vilka känslor var inblandade? Hur agerade den jag ”klängde” på jämt emot mig? Hur fick agerandet/reaktionen hos den jag ”klängde” på mig att känna?

Det här kom jag fram till:
Senast det hände var för ca 2 månader sedan.
Situationen var att jag och två personer vi kan kalla NN och RR hade betett sig på ett för mig obegripligt och kränkande sätt, jag upplevde tillslut stort obehag att träffa NN eller RR, de båda personerna känner varandra och jag är tvungen att träffa dom korta stunder flera ggr i veckan (det är något jag inte kan ändra på).
Det som utlöste ”jobbigheten” (alltså att jag började bete mig ”jobbigt”) var att jag inte förstod varför NN och RR betedde sig som de gjorde mot mig, jag förstod inte vad de ville med sitt otrevliga och kränkande beteende (jag hade förstått så mycket att de ville ”uppfostra” mig eller få mig att ändra mitt beteende genom att straffa mig men jag förstod inte vad de tyckte att jag gjorde fel).
Det var min partner jag var jobbig mot.
Det jag ville ha av min partner var en förklaring till varför NN och RR betedde sig som de gjorde mot mig, min partner kände ju NN och RR i lika stor utsträckning som jag, träffade också NN och RR regelbundet och träffade NN och RR i mitt sällskap då och då. Jag visste att min partner hade också sett att NN och RR beter sig illa mot mig. Jag ville ha ett bollplank och en hjälp att tolka NNs och RRs agerande och intentioner. Varför beter de sig såhär mot mig och hur kan jag få dom att sluta?!
Jag var ledsen och lite rädd för NN och RR.
Min partner avvisade mina försök att försöka förstå NN och RR, min partner tyckte att NN och RR ”bara var dumma” och att jag ”bara skulle strunta i dom”.
Jag kände mig ensam och att allt det jobbiga jag gick igenom ignorerades, jag blev arg och kände mig sviken på min partner, jag accepterade inte att min partner inte ville hjälpa mig.

Sett ur ett medberoendeperspektiv så tolkade jag detta som att det var ett bevis på mitt eget självutplånande beteende, att jag bara fanns i andras bekräftelse och när jag inte blev bekräftad i det jobbiga så kände jag skuld och sedan skam över skulden. Det jag skulle ha gjort om jag vore ”frisk” är att tro på mig själv, stå upp för mig själv och veta att jag hade rätt och att ingen har rätt att bete sig illa mot mig. Med den känslan av värde hade jag kunnat ta min partners råd och ”bara struntat i dom” eftersom de ”bara var dumma mot mig” och mer än så behöver man inte veta.

Sett med autismspektrumglasögon så gjorde jag min partner till mitt hjälp-jag, jag bad om hjälp att tolka en situation som jag inte förstod. Jag vet att jag har svårt att tolka andra människor och jag kan ibland bete mig på ett sätt som gör andra sårade eller upprörda utan att förstå det själv, då behöver jag få förklarat för mig exakt vad det är jag gjort fel och varför. Med de flesta människor kan man fråga detta rakt ut och få ett ärligt svar tillbaka. Jag hade försökt att fråga NN och RR vad det var jag hade gjort fel men fått till svar att jag inte gjort något fel, ändå fortsatte de bete sig uppfostrande och kränkande mot mig och dessutom trappa upp sitt beteende. Jag har många gånger bett om hjälp hos mina vänner och medmänniskor för att kunna förstå hur mitt eget beteende tolkas och för att tolka andra människors beteenden och situationer jag hamnar i, de flesta är glada att kunna hjälpa. De blir mitt hjälp-jag som i det här fallet är ett bollplank och en tolk av sociala situationer.
Men min partner vill inte ha den rollen, hen vill inte vara min tolk, hen vill inte vara mitt bollplank. Jag har haft svårt att acceptera det i vissa situationer eftersom hen ofta är den enda jag har med mig i en situation. Så jag har krävt eller försökt provocera fram att hen ska agera hjälp-jag mot sin vilja.

Nu när jag förstår att det jag behöver jobba på är att jag behöver acceptera att min partner inte vill vara mitt hjälp-jag kan jag bryta mitt beteende och gå vidare. Jag kan hitta ett hjälp-jag i någon annan som är villig att ta rollen, kanske i någon som har det som sitt yrke (samtalskontakt, boendestödjare el. dyl.).

Så på sätt och vis uppvisar de allra flera personer med autismspektrumstörning ett starkt medberoende men det är inte ett tecken på sjukdom, tvärt om är det ett sundhetstecken att personen söker hjälp hos andra för att förstå världen.

Jag väljer att inte leverera.

Du vill ha så mycket av mig som jag inte är beredd att ge dig. Du tar så mycket av mig om jag släpper in dig sådär nära och privat som du vill vara. Du äter min själ ur huset. Du säljer mitt bordssilver på loppis. Du rycker mina barn ur min barm.

Jag väljer att inte leverera när du kommenderar dina befallningar. Jag väljer att inte släppa in dig i mitt hus. Jag väljer att inte bjuda dig på mina middagar. Jag väljer att inte låta dig träffa mina barn.

Jag vet att du blir ledsen. Jag vet att du känner dig utstött. Jag vet att jag sårar dig. Jag vet att du saknar.

Men jag är inte den enda i världen, jag är inte den enda i ditt liv. Det finns många öppna dörrar till varma hem där du är välkommen.

Jag träffar dig gärna på neutral mark en fredagseftermiddag på bjudning eller över en söndagslunch på stan.
Jag träffar dig gärna och minglar en stund men hur hårt du än bankar på min port så släpper jag inte in dig till mitt privata.

Du ringde här om dagen och var tydlig med vad du ville och jag märkte att du blev arg. Din ilska skrämde mig som en rånares pistol för ett år sedan men idag är den bara ett starkare skäl att hålla låst om mig. Min dörr är skottsäkrad, rutorna likaså.

Jag tycker du är en väldigt fin och bra människa! Jag tycker du är rolig och omtänksam. Jag vet att du kan vara en fantastisk vän. Men din rädsla att bli övergiven är som en pistol mot min tinning! Du är inte ensam och du är inte övergiven, jag kommer inte att mobba dig och jag har ingen anledning att hata dig.

Du har mängder med vänner men du har inte mig, du har faktiskt inte någon som helst rättighet att finnas i mitt liv, jag släpper in dig om jag vill och när jag vill.